Vill du synas här? Kontakta info@blogbiz.se

En ny skönhet

Det är så roligt att upptäcka att man har vänner runt omkring sig som man inte vet om, inte ens har tänkt tanken att de skulle kunna finnas.

Igår kväll när jag satt i soffan och tittade på TV upptäcker jag helt plötsligt en liten pojke som sitter på golvet på vänster sida om mina fötter. Jag hade kopplat upp mig för jag ville se om jag kunde få kontakt med någon av de två stora palmerna vi köpt till rummet. Istället finner jag den här pojken. Han var riktigt söt med mörkt lockigt hår, lite vildvuxet men inte så långt. Han såg ut att vara i tioårs åldern om man jämför med fysiska pojkar. Det var inget barn som gått över utan det här var ett eteriskt väsen i mänsklig gestalt. Det strålade om honom av glädje och nyfikenhet.

Han tittade nyfiket på mig och blev väldigt glad att jag upptäckte honom. Jag frågade efter hans namn och då svarade han Martin. Sedan såg han lite fundersam ut och säger ” … eller Philip, det tycker jag om.” Men vad kallar andra dig då? Du har väl ett namn? “Nej, säger han, om någon vill mig något så tänker de bara på mig. På så vis kontaktar vi varandra. Alla är bara en tanke bort. Eftersom ni människor kommunicerar med ord behöver ni namn för att skilja på varandra.” Hmm … det här var ju tänkvärt.

Det finns så mycket att lära från alla andar och väsen som finns runtomkring oss. Så mycket hjälp vi kan få som vi inte ens är medvetna om. I framtiden kommer vi alla vara medvetna och ha kunskap om den andliga sfären. Vi har alla redan förmågan att kommunicera med andevärlden vi behöver bara återupptäcka huret.

Att kommunicera med andevärlden är inte särskilt svårt när man har förstått hur. Det är inte bara några få som är födda med den förmågan. Vi är alla födda med den. Öva gärna hemma genom att ställa frågor till ditt inre eller till ett träd, berg, sjö eller liknande i din närhet. Jag tror det är lättast att börja med något som är nära och som har en fysisk kropp som du kan se med dina fysiska ögon. Efter att du ställt frågan lyssna inåt och ta fasta på ďet första som kommer till dig. Det kan vara ord, bild eller en känsla. Skriv ner det och fråga igen och igen. Svaren du får kan till en början verka spretiga men efter hand kanske du kan se ett mönster i dem. I början är man osäker på om det är egna tankar eller ej. Fundera inte så mycket utan bara skriv ner. Du kan också öva tillsammans med någon annan där ni ställer samma fråga till samma ande för att jämföra svaren. Tänk bara på att ni tolkar svaren utifrån era egna kunskaper,  värderingar och erfarenheter så det blir oftast inte exakt lika men nära nog.

Vill du ha min hjälp att komma igång så har jag retreats här hemma hos mig på Västkusten. Nästa tillfälle är den 17 september. Då är du välkommen.

asa.danielsongrimpe@gmail.com

Förresten så har pojken och jag kommit överens om att jag ska kalla honom Pontus. Det passar honom bra. Annars kan jag ju alltid tänka på honom om jag vill något.

Söndagens retreat

I söndags hade jag en retreat här hemma hos mig i syfte att hjälpa deltagarna att kommunicera med naturandar och naturväsen. Sättet att kommunicera med dem är detsamma som med all andlig kommunikation, på samma vis som du kommunicerar och ställer frågor till ditt högre jag. Skillnaden är var du riktar din uppmärksamhet. Allt och alla är bara en tanke bort.

I början av min egen kommunikation fick jag klart för mig att olika andliga varelser vibrerar på olika frekvenser, deras energi är mer eller mindre hög. De som vibrerar på lite lägre nivå är lättare att kommunicera med än de som vibrerar på högre. Jag tycker dock inte att jag upplever så stor skillnad.

Ibland får jag frågan om jag kan kommunicera med människor som gått över och det kan jag men jag väljer att inte göra det. Människor som har gått över vibrerar på en lägre nivå, i alla fall fram till att de gått in i ljuset. Jag har dock letts in i kommunikationen med naturandarna och de ger mig så mycket. I början var det till och med så att naturandarna sa att de höll mänskliga andar borta från mig för att skydda mig. Efter det har jag helt enkelt inte frågat efter det.

Det var en liten grupp på fem personer här i söndags. Vi hade en fantastisk “tur” med vädret (jag hade bett om det), solen strålade och det var en behaglig värme fram till att sista personen åkte härifrån. Då kom regnet. Vi gick ut till den närbelägna skogen som ligger precis intill en större sjö. Vi började med att ställa oss i en ring runt ett av de större träden. Vi ställde alla samma fråga för att kunna jämföra svaren som kom till oss. Vi fortsatte därefter att ställa frågor till olika andar i naturen med olika fysisk storlek för att se om det var någon skillnad. Därefter satte vi oss i en ring och bjöd in lite olika naturväsen som hade uppenbarat sig. Jag kan säga att de var väldigt många som var på plats och var nyfikna och ville gärna vara med. Några av de som dök upp hos oss var ett stort troll, några älvor, några rumpnissar och min Erik (vätten som hjälper mig i min trädgård).

Vi fick alla kontakt och svar, även om tilltron till den egna förmågan svajade ibland, och man kunde tydligt se ett mönster i de svaren som kom fram. Färger vi såg drog åt samma håll, även om det inte är exakt samma, väsen vi såg liknade varandra och informationen var ganska lika. Att det inte blir exakt lika beror på hur vi uppfattar saker och ting. Vi uppfattar saker utifrån våra egna preferenser, kunskaper och erfarenheter vilket gör att det blir en del skillnader. Ibland var informationen lite mer personligt riktad och ibland kom ett eller annat budskap.

Jag tror att de alla tyckte dagen var givande men för att fortsätta på egen hand behöver de var lite enträgna. Ingenting kommer utan eget arbete, även om vi gärna vill det. För att öva upp sin förmåga att kommunicera behöver man göra det en stund varje dag. Det är som att lära sig ett nytt språk, det kommer inte per automatik utan vi behöver öva. Öva, öva, öva. Själv hade jag väldigt roligt och tyckte det var riktigt givande att få guida och lära andra hur lätt det faktiskt är. Det är bara vi som har en felaktig övertygelse att det är svårt och därför är det bara vissa personer som klarar detta. NEJ, NEJ, NEJ!!! Det är inte svårt. Alla kan!

Jag tänker ha en retreat igen inom kort. Är du intresserad så håll ögonen öppna för event som jag lägger ut på sociala medier.

Tilltro

Att ha tilltro till sig själv kan låta enkelt och självklart men när det kommer till kritan så är det många av oss som inte känner det. I synnerhet när det kommer till förmågan att kunna kommunicera med andar så är många av oss skeptiska. Jag har själv varit där.

Under mina första 7 år i livet föll sig kommunikationen med naturandarna av sig själv. Jag hade ingen som hade “lärt” mig att det inte går och fått mig att misstro på min egen förmåga. Jag visste inte ens att jag gjorde det. När jag sedan blev lite äldre och jag lärde mig att ett liv bortanför det här livet, bortanför det fysiska livet, ansågs som något man inte visste och få hade riktig tro på. Många hoppades att det skulle finnas något mer men ingen visste egentligen. Det var något man pratade om i religiösa termer men som då blev till något helt annat, något som jag hade väldigt svårt att tro på.

 

Min kommunikation pågick dock under alla dessa år men i min enfald, i brist på bättre vetande, så var jag övertygad om att allt som kom till mig var mina egna tankar och ingenting annat. Det var först när jag i vuxen ålder hamnade i en situation tillsammans med andra där vi fick prova vår förmåga som jag faktiskt förstod att jag kunde kommunicera med naturandar. Det var inte förrän jag skulle börja arbeta med det på egen hand som sanningen uppdagades för mig att jag hade kunnat hela tiden och faktiskt också gjort det hela tiden.

Trots det så misstrodde jag mig själv och min förmåga. När jag inte längre var tillsammans med andra och inte hade det stödet så var tron på mig själv inte tillräckligt stark utan tankar som “Varför skulle jag kunna när inte andra kan?” osv. På grund av fostran, åsikter, riktlinjer, oskrivna samhälleliga regler, mm, att ett andligt liv är ett enda stort ? Hur skulle jag då kunna tro på det och att JAG, lilla jag dessutom skulle kunna kommunicera med dem. Det kändes som alltför otroligt, måste ju vara påhitt från min egen sida. Det var ju något som Jesus, Buddha och andra stora personligheter hade gjort. Inte jag.

Det som inte släppte mig var min övertygelse om att det finns liv efter döden, att det finns andliga varelser och att man kan kommunicera med dem, bara inte jag. Tack vare den övertygelsen och att jag faktiskt hade lyckats att kommunicera tillsammans med andra fick det mig att fortsätta med arbetet på egen hand. Jag bad dock att jag skulle få bekräftelse på det som kom till mig och det fick jag. Bekräftelsen kunde dyka upp var som helst; i ett samtal med andra, på TV’n, i radion, i en tidning, ja minst sagt var som helst så det gällde att vara uppmärksam. Tack vare att jag fick den här bekräftelsen så vågade jag fortsätta mitt arbete. Jag vågade dock inte gå ut med det offentligt för den lilla rösten i mig satt envist kvar “Varför skulle jag kunna när andra inte kan?”.

Efter hand fick jag dock klarhet i hur livet fungerar, vilka vi är, vår förmåga, etc. Övertygelsen och tron på det som jag fick till mig blev allt större och mina kunskaper om oss som människor blev större. Nu är det inte längre någon tvekan om att vi alla kan kommunicera med den andliga världen så den lilla rösten har tystats ner. Det är inte förbehållet några få individer utan det handlar om fostran, åsikter, tro, samhälle mm. Det är det som håller oss tillbaka. Precis så som det var för mig. Men även du kan kommunicera med andliga varelser om du bara släpper misstron till dig själv och slutar lyssna på rösterna som säger tvärtom. Ge dig själv den chansen. Det finns en fantastisk, magisk värld där ute som bara väntar på oss.

TRO PÅ DIG SJÄLV!

Till startsidan